wickedvicky

gjorde faktiskt boken "En hjärtformad ask". Jag måste säga att jag beundrar hur väl författaren faktiskt lyckades knyta ihop säcken och få ett slut som inte var helt orimligt men heller inte tamt. Hela berättelsen är så absurd att det inte förvånat om slutet varit helt knasigt det också, men det var faktiskt efter omständigheterna helt ok. För dig som undrar så handlar boken om Jude Coyne, en gammal avdankad hårdrocksstjärna med förkärlek för udda och bisarra saker. En dag blir han erbjuden att köpa en vålnad på internet, ett erbjudande som han naturligt vis inte kan motstå. Vålnaden levereras i en svart hjärtformad ask.................... Från den stunden är ingenting sig likt. Jag tycker faktiskt boken var riktigt läsvärd, annars brukar jag mest läsa deckare men den har var, måste jag säga lite annorlunda. Hur det slutar? Det tänker jag inte avslöja.

alls har blivit uträttat idag. Inte för att jag hade några planer på att göra något men ändå! Jag har bara läst lite, inte i "En hjärtformad ask" utan i "Himmelsöga" av Arne Dahl. Jag har inte hunnit så långt i den än att jag riktigt engagerar mig. "I en hjärt" är jag nog rädd för att bli besviken, det är antagligen därför som jag inte fortsatt i den idag. Vissa böcker vill man komma raskt till slutet, vissa drar man ut på lite mer.

på att det ska vara så svårt att få in reklaminläggen i min blogg. Hur jag än gör så blir det fel. Antingen så syns den inte alls eller så hoppar den runt på helt fel ställe. Jag tycker jag har hållt på hur mycket som helst, men det blir inte alls som jag vill. Det beror inte på att jag följt instruktioner, för det har jag, men det  .blir ändå inte som jag vill. Jag känner mig som ett riktigt data-geni, eller inte.....

Dålig inspiration har jag idag. Därför tänkte jag berätta lite en av de böcker jag läser för tillfället. Den heter "En hjärtformad ask" skriven av Joe Hill, en amerikansk författare född 1972. Jag har läst ungefär 2/3 av boken hittills och måste säga att det är en ganska märklig bok. Den har varit väldig händelserik och jag är väldig nyfiken på hur han ska knyta ihop säcken. Fråga är om den kommer att hålla hela vägen. Jag hoppas verkligen det även om jag med min bristande fantasi inte riktigt ser hur han ska lösa det. Återkommer med en rapport lite senare, om det blir hissa eller dissa.

Ibland blir man nästan förvånad över sig själv, att man kan vara så duktig. Jag har tillbringat större delen av dagen vid poolkanten hos min väninna i Saltis. Sedan har jag ägnat mig åt lite powerwalking, idag blev det totalt 16 664 steg, ovanpå det så en timmes hård spinning. Nu ska jag komma i form även om jag får blodsmak i munnen.

har jag varit idag. Den mest spännande aktiviteten var att åka till Polishuset på Kungsholmen för att hämta mitt nya pass. Jag har inte ens orkat träna idag, men jag har orkat äta................. Trots att jag bara ägnade mig åt lite loj reashopping så blev det över 12 000 steg. Däremot blev det inget shoppat, känns som om jag är mätt på reakrafset och har börjat snegla på höstkollektionerna. MaxMara på NK har en kjol som jag tror skulle passa mig perfekt. Få se om det inte blir den till hösten. Karen Millen har en så snygg kjol som jag titta länge på, nu är den på rea, men jag är alldeles för fet. Det känns ju väldigt bra! Nåja, i morgon ska jag ägna mig åt en timmes spinning, kanske hittar jag midjan igen.

Eftersom det var så trist väder idag så har jag faktiskt inte gjort något vettigt alls. Jag har läst ut Ruth Rendells Rottweilern, som jag tyckte var riktigt bra. Sedan har jag sovit massor och väntat på att regnet skulle upphöra. Eftersom det inte gjorde det så har jag sovit lite till. Men, i kväll gick jag faktiskt iväg till gymmet för en timmes grym spinning. Jag hade ju kunnat strunta i det, lagt mig tillrätta framför tv och varit en soffpotatis. Det ska bli spännande att se om vågen snart börja gå nedåt och kjolarna börjar sitta lösare i midjan. Det har blivit mycket läsa de senaste veckorna, jag ska försöka göra ett litet sammandrag av vad jag läst, men det får bli imorgon, nu måste jag sova, det har ju varit  så lite av den varan förut idag.

Idag var jag med en väninna till Snebro Gård utanför Södertälje. Tydligen så är det loppmarknad där varje helg. Folk har sina små bodar och sedan ställer de upp bord utanför med massor av krims krams. Trots att det mesta faktiskt bara var skräp så hittade jag en söt liten kristall burk som jag ska ha på mitt sminkbord. Ynka 50 kr kostade den, tycker jag faktiskt att den var värd.

jo, hur enkelt som helst. I höstas fick jag diagnosen bipolär 1, eller för att använda vanlig hederlig svenska manodepressiv. När det är uppåt är det ordentligt uppåt, när det är neråt så är avgrunden inte djup nog. Jag har sedan i höstas ställt in mig på medicin, det kan ta upp till ett år innan man får full efftekt av litium och jag har nog inte riktigt lyckats träffa riktigt rätt. Ibland glömmer jag att ta medicinen och eftersom man kan bli förgiftad om man tar för mycket så kan jag inte kompensera fall att jag glömt. Dessutom är det ju så att när man mår bra så minskar behovet (viljan och motivationen ) till att ta medicin, jag mår ju så bra! Tyvärr så håller ju inte det resonemanget, sjukdomen bryter igenom och tar över ens liv. Jag blir social, trevlig och pratsam, under första dagarna, sedan brukar jag börja reta mig på att folk är i vägen, att allt går för långsamt och i värsta fall blir jag även irriterad av kvinnoröster (inte alla, men en del). Då är jag väldigt snar att upplysa folk om att de är idioter och korkskallar. Jag är villig att ta varje strid och tycker själv att jag klarar den med bravur. Att jag sedan fullständigt tillintetgjort "motståndaren" och förstört mitt eget rykte, det finns inte alls på världskartan just då. Det som hände för några veckor sedan var just en sådan tur, jag hade en tid inbokad på affektiva mottagningen på Huddinge. Väl där så beslutade läkaren att utfärda ett vårdintyg, vilket är giltigt i 24 timmar och ska prövas inom denna tid. Efter 24 timmar så beslutade en annan läkare att jag skulle vara kvar. Det slutade med att jag blev kvar i 8 dygn, något som jag fortfarande har svårt att förstå. Jag hatar att vara inlåst, utan möjlighet att gå ut eller att göra vad jag vill. Det enda som finns att göra är att äta på bestämda tider och att sova. Visserligen är det bra att sova, men det blir bara en transport i väntan på att bli utskriven. Tv är det enda stimuli som finns och så böcker, men när jag är uppvarvad kan jag inte koncentrera mig på att läsa. Jag fick inte använda dator, för då kan man få frispel och shoppa loss på nätet t ex. Det är också medicinerna som gör att jag går upp så mycket i vikt. Litiumet gör att jag dricker kopiösa mängder med vatten, Tur är väl det att jag dricker vatten, tänk om det var sötade läskedrycker...............

Nåja, jag har bestämt att jag inte ska in på Huddinge någon fler gång, det här var andra gången jag blivit inlåst med vårdintyg som grund. Jag har också bestämt att jag ska gå ned i vikt, cirka 15 kilo ska bort. Så jag har lite att göra framöver.

I kväll var jag på gymmet igen för första gången på hur länge som helst. Jag fick syn på mig själv i rutan och blev alldeles förvånad, fet, formlös och helt i avsaknad av midja. Det märks att jag inte jobbat på länge, har låtit mig själv förfalla alldeles fruktansvärt. Det kommer att bli ett tufft jobb att ta itu med. Det är minst 15 kilo som ska bort. Kvällens spinningpass om 1 timme kändes bra, till detta ska läggas de drygt 16 000 steg som jag gått idag enligt min stegräknare. Jag har bestämt mig för att ta tre tuffa veckor för att försöka få bukt med kilona. Mycket träning och lite mindre av livets goda. Fast egentligen är det inte livets goda som gör att jag går upp i vikt, största boven i dramat är all medicin jag äter. I värsta fall får jag väl tillgripa mitt motto, bättre smal och tokig än frisk och fet!